Min matte påstår alltid att jag har nåt som hon kallar integritet. Vad det innebär har jag ingen aning om, men jag har en känsla av att matte tycker att det är positivt.

Oavsett vd hon menar med det, så har jag alltid varit lite sån där att människor är bra att ha, när det passar mig. En del av dom gillar jag jättemycket, men det är inte så många. De allra flesta människor bryr jag mig inte så mycket om... dom är inte speciellt intressanta.

Men.... det är aldrig för sent  att ändra sig, som sagt....     

Numera älskar jag ALLA människor!!!     Kommer det nån hit så klättrar jag som en galning på dom för att komma åt att pussa dom i hela ansiktet. Och jag har lärt mig av Ibsen (en av de få saker han har att lära mig    ) ...  att putta på dom med nosen tills dom klappar mig precis så länge som jag själv vill... och det är länge må ni tro.    

Matte blir skit-irriterad och fräser: Gå och lägg dig! och låt folk vara ifred!!!

Men det är KUL med människor!!!     

När vi är ute och går nu för tiden så har matte fått skärpa till sig rejält. Förr i tiden kunde hon gå och halvsova, jag brydde mig ju varken om hundar eller människor vi mötte.....  nu för tiden är det annorlunda må ni tro.

Nu gäller det att hon är ännu mer alert än vad jag är, och det är nästan en omöjlighet.

Så fort jag känner den minsta lilla vittring av en människa nånstans i närheten, så blir jag hur alert som helst och ökar takten lite. Det kan ju vara nån man kan hälsa på..... 

NEJ! ryter matte visserligen alltid då, men är man en modig tjej, som jag är, då kan man ibland strunta i hennes rytande.

Vi kan väl säga som så att det står oavgjort mellan matte och mig när det gäller den här grejen.... ibland vinner jag, och ibland låter jag henne vinna.    

Men matte påstår att jag inte får gå lös om jag inte lyder henne.... och om jag inbillar mig att jag kan få hälsa på alla jag ser.... skitprat skulle jag vilja säga.

Hon skulle aldrig stå ut med att gå enbart koppelpromenader.... det är hon alldeles för bortskämd för. 

Nu har Ibsen och jag käkat på var sitt märgben en lång stund. Ja, han håller på fortfarande, hans ben var förstås större än mitt... orättvist, va??? Men så är det alltid...       Men när han är klar så ska vi gå ut, och då finns det säkert nån som vill hälsa på mig... trots att det snöar ute så att det snart är helt omöjligt att ta sig fram.

Men då kommer dom inte undan heller... alla  dom där människorna som jag vill pussa och hälsa på ... härligt!!!!