.... och alldeles förvirrad   Ja, det är en mild beskrivning av hur jag känner mig.

Igår fick matte en ny idé, och vet ni... jag börjar tycka som min husse... jag gillar inte alls mattes alla "lysande" idéer.    

Och jag förstår inte varför hon ska dra in mig i alla sina idéer heller...

Igår då....  då sätter hon plötsligt några burkar framför mig på golvet. Tomma burka, förutom en som det var nåt jox inuti.

Jaha, tänke jag, jag ska hämta dom åt henne förstås, lat som hon är, och så gjorde jag det. Men det skulle jag tydligen inte...

Jag ska nog slå på dom med tassen då, tänkte jag... nej det skulle jag inte heller.

Näha....  jag klurade en stund och kom fram till att det var nån sorts konstiga prydnadssaker som bara skulle stå där, så jag struntade i dom.

Men matte såg ut som att hon ville att jag skulle göra nåt, så jag hämtade min vovve. Den ville hon inte ha...

Då hämtade jag handduken i köket... men den dög inte heller.... så då hämtade jag farliga ormen... men den slängde hon bara åt sidan.

Jahaja, tänkte jag... det är nåt annat hon vill... här gäller det att tänka. Så jag tänkte.... länge.....    

Sen gapade jag några gånger, men det dög inte det heller. Förra vintern så lärde ju matte mig att gapa på kommando, då var hon himla tacksam varje gång jag gapade, men den här gången dög det inte alls.    

Nedrans... tänkte jag, vad är det hon vill egentligen? Kan inte människan säga nåt så att jag vet...   men det kunde hon inte.

Jaja, då hämtar jag väl hennes skor då, tänkte jag, det brukar hon bli glad för. Men det blev hon inte alls denna gången....  ok... då får jag klura lite till då, tänkte jag och klurade på.

Men matte har inte lärt mig så himla mycket "konster", vi har mest jobbat med lydnadsgrejer, ni vet... så jag provade att lägga mig... snabbt som ögat, men det gav inget resultat det heller.

Men jag vet!!!  NU kom jag på det....    Vi har ju tränat på fjärren nästan varje dag... hon vill att jag ska visa att jag kan göra det alldeles själv nu! Och så gjorde jag det....  ställde mig, satte mig, la mig och ställde mig igen... men inte sjuttan blev det nåt godis eller nåt beröm för det heller.    

Näe, matte... nu skiter jag i det här, tänkte jag..... men så kom jag på att jag ju kan en sak till... jag kan slicka mig om munnen, så det gjorde jag då.... flera gånger....  men tror ni att matten var nöjd för det då????

Hon blir ju aldrig nöjd den där matten tänkte jag, och så satte jag mig ner och gjorde som hon själv gjorde... väntade... och väntade... och väntade....  och hade inte Ibsen kommit och undrat vad vi höll på med så hade vi nog suttit där ännu.

Undrar vad sjuttan hon ville egentligen????